Det gör ont att minnas

Skrivet av Abir 2009-12-14  |  2 kommentarer

Idag är det sex år sen Saddam fängslades.

Jag var då i Irak och arbetade på den tiden med den provisoriska irakiska regeringen. Jag minns hur vi stod alla, vi var inte så många som jobbade från början, i premiärministerns rum och väntade på att få uppgiften bekräftad.

Bredvid mig stod Layla, då 53 år. Hennes man hade för 25 år sen blivit mördad av Saddams säkerhetspolis.

Jag höll om henne hela tiden. Jag var rädd att hon skulle ramla ihop. Det gör ont att gå längs minnenas allé och återuppleva all denna smärta.

Själv tänkte jag på min far, som befann sig några kilometer bort. Jag mindes natten vi skiljdes åt när jag var sex år gammal, hur ledsen jag var och kunde inte sova i flera nätter och grät oavbrutet. Jag mindes den hemska dagen då mamma och jag fick nyheten om hans avrättning när jag var 10 år. Jag mindes mammas skrik när hon fått reda på att både pappa och farbror Majid blivit dödade. Jag lekte ute på gården och hörde skriken. Jag förstod på en gång att det var mamma, trots att huset var 10 våningar högt. Jag sprang upp till sjätte våningen, hade inte ork att vänta på hissen. Utanför det studentrum som var vårt hem, stod män med bistra miner i vår dörr och i korridoren. Jag hörde mamma skrika igen. Jag fick inte komma in. De ville inte att jag skulle se mamma i det tillståndet. Jag svor, spottade, skrek. Jag ville till mor, jag förstod att det gällde min far. Vi hade inte hört från honom på över två år. Men de ville inte släppa in mig.

Mamma hörde mina skrik, som tydligen var högre än hennes egna, och knuffade undan alla människor som samlats för att trösta och sprang ut till mig. Ingen förstod mammas smärta bättre än jag. Ingen förstod min sorg bättre än min mor.

I många irakiers hjärtan finns det sådana smärtsamma ögonblick.

När tyrannen blev fängslad tänkte vi på alla de som fallit offer för hans våld och som aldrig kunde få uppleva själva den dagen då mördaren blev fängslad.

Det irakiska folket förtjänar att få leva i fred, säkerhet och demokrati. Jag hoppas att när man tänker på Irak, att man inte bara ser olja eller amerikaner eller bilbomber. Jag hoppas att man framför allt ser människorna. Att man sätter dem i främsta rummet när man diskuterar Irak.